Har tänkt mycket nu det senaste, tänker ju alltid väldigt mycket. Vrider och vänder på saker i huvudet, som en tänkare gör. På senare tid har jag känt att jag alltid kommer stå ensam. Precis som du. 

Det finns människor som vill väl, och andra som inte vill. Även de vänner du har skadar dig, du skadar dem med.

Men jag känner att det kommer åt mig, dessa saker de säger ibland... Jag tar åt mig, fastän jag inte bör. Personliga påhopp, skämt som dras alldeles på tok för långt. Jag klarar av det till en viss del. 

Är rädd för att öppna upp mig, låta andra se mig och höra. Att tala går alldeles utmärkt, men djupare saker... Nej. Det gör mig sårbar, att känna gör mig sårbar. Därför håller jag känslor en bit ifrån, jag blir kall i stället. Jag har inga förhoppningar, ser inte längre än till vad som sker idag. För vem vet vad som sker imorgon? 

Därför vill jag att folk runt om mig ska känna gränsen. Den där gränsen som jag tar upp, tar avstånd och blidar en vägg. Vill inte att någon ska komma mig för nära, då jag är som mest sårbar.