Inte långt kvar... Men hann säga "Hej då".

När det inte går att säga mer. Det finns så mycket jag skulle kunna säga, men inget jag kan. Jag förmår mig inte att säga detta till personen med drömmar och förhoppningar som jag bryr mig så mycket om. En kär vän, jag vill bara det bästa för Hurtbullen som jag kallar personen. 

Hade kunnat säga allt det där som verkigen ville ut, som aldrig får yttras vid hans närvaro. 

Att jag kommer sakna honom så otroligt mycket, och att jag inte vill att han åker. Han är en av de få personer jag faktiskt litar på, det är svårt att låtsas vara oberörd av att han ska resa bort. 

Ända sedan vi sa "Hej då", har jag gråtit från och till. Verkligen inte orkat med något större alls idag, visste inte ens om jag skulle orka ta mig hem till min familj. Har inte orkat prata med någon idag om detta förutom Tuss. 

Har försökt vara tyst, men jag bara gråter. Jag sunger och försöker få rösten att bära. 

Ett patetiskt kryp jag är. Men kommer sakna min Hurtbulle.